Hur romarna tömde nuvarande Italiens tredje största sjö på vatten – en otrolig bedrift

Att nivåsänka en sjö för att få mer odlingsland är en sak och det har ofta skett genom historien, men att tömma en stor sjö på vatten är något helt annat. Men det var just det romarna föresatte sig att göra år 41, när man gav sig på att tömma det som idag skulle vara Italiens tredje största sjö. Man lyckades nästan.

Fucinosjön låg högt upp i bergskedjan Appenierna och har beskrivits som otroligt vacker, men det fanns ett litet problem, eller snarare stort problem. Sjön samlade upp smältvattnet från de omkringliggande bergstopparna och det blev rejäla mängder som gjorde sjön ordentligt stor. Ovanligt nog saknade sjön naturliga utlopp i form bäckar som bildade åar och sedan en flod.

På våren när allt vatten kom ned från bergen svämmade helt enkelt sjön över i alla riktningar och på grund av sitt höjdläge störtade vatten ned på de omkringliggande byarna och skapade kaos med allt vatten som dessutom förstörde vårsådden. Allt det här var välkänt för romarna som med sin ”större-än-livet” mentalitet beslutade sig för att göra något åt det, uppbackat av romarrikets otroliga ingenjörer och rikets alla resurser.

Sagt och gjort. År 41 beslutade kejsare Claudius att sjön sonika skulle tömmas på vatten och att sjöbotten sedan skulle användas som bördig åkermark.

Den lösning som stod till buds var att borra en jättetunnel genom berget som ledde sjövattnet och kommande vårfloder ned till floden Lira. Gott så. Problemet var att tunneln behövde vara 6 km lång. Men det stoppade förstås inte romarna som naturligtvis inte hade sprängmedel eller något annan avancerad utrustning till sin hjälp. Här fick man helt enkelt hacka sig genom berget. Vi pratar om massivt granitberg här – så det var sannerligen ingen lätt uppgift.

Det tog 11 år att färdigställa tunneln och det krävdes tiotusentals människor för att få det gjort. Många var slavar eller krigsfångar som fick göra det hårda arbetet.

Resultatet då? Jodå – projektet säkerställde det viktigaste, att de årliga översvämningarna upphörde. Man lyckades dessutom tömma delar av sjön på vatten.

Men historien tar inte slut här. Efter romarikets fall fungerade tunneln under många hundra år men på 500-talet inträffade en jordbävning i området som gjorde att tunneln blockerades. Nu fanns inget romarrike och de fragmenterade statsbildningarna i det som nu är Italien förmådde inte fixa problemet. Resultatet var det väntade. Sjön återväxte till sin forna prakt och med det de årliga översvämningarna.

Det var först efter Italiens bildande 1861 som något gjordes åt saken, då med mer modern teknik och ingenjörskonst. Till slut var sjön tömd på vatten och numera leds vattnet från bergen direkt ned i olika insläpp som via tunnlar leder ut vattnet till floden Lira.

Romarriket var sannerligen något extra när det kommer till ingenjörskonst och stora komplexa infrastrukturprojekt.

Senaste svenska sjösänkningen av större betydelse var den så kallade Hjälmarsänkningen. Den skedde mellan åren 1878-87 då målet var att nivåsänka Hjälmaren med 1.2 meter. Precis som i fallet med Fucinosjön var anledningen återkommande översvämningar och behovet av mer jordbruksmark. Här lyckades man och det tog bara nio år att ordna med det och inga bergstunnlar behövde skapas. Idag ser vi effekterna av sänkningen när vi går längs Hjälmarens stränder. Sjön är extremt långgrund och överallt sticker stora stenar upp som tidigare var dolda under vatten. Det finns så klart heller inga naturliga sandstränder vid sjön då såna tar många, många tusen år på sig för att formas.